Samverkan är en grundbult i Stockholms universitets historia. När en ny högskola för huvudstaden grundades år 1878 var det som bekant för att bedriva grundforskning i upplysningstidens anda – och för att sprida vetenskaplig kunskap till omvärlden genom öppna föreläsningar. Utbildningarna, där vi nu är störst i landet sett till antalet studenter, kom till betydligt senare. Först 1904 fick vi examensrätt, efter en bitter och uppslitande strid.
Då, kan man ju tycka, borde vi väl vara nöjda när nu forskningspropositionen sätter samverkan i fokus. Vi delar regeringens uppfattning att samverkan ska, och måste, vara mångfacetterad och komplex; ministern talar om ”samverkan på alla ledder och bredder”. Men till skillnad från regeringen tror vi just därför inte att samverkan lämpar sig för framtagandet av en enkel indikator för resursomfördelning. Samverkan är inget precist instrument, och kan därför tolkas lite hur som helst. Vid ett möte om forskningspropositionen i förra veckan, för myndighetschefer under utbildningsdepartementet, fick vi veta att utfallet av Vinnovas andra pilotprojekt för bedömning av samverkan ska ligga till grund för den nya samverkanskomponent som, jämte de tidigare kvalitetsindikatorerna för publiceringar/citeringar och externa anslag, ska utgöra nav i det nya omfördelningssystemet inför 2018. Detta ska enligt uppgift användas för fördelning av merparten av de ökade basanslagen. Samtidigt kan vi konstatera att utfallet av denna pilot rimmar illa med regeringens uttalade ambitioner. De deltagande lärosätena fick lämna in en bred portfölj för bedömning, med representativa exempel på sin samverkan. Resultatet blev att endast tekniska universitet eller lärosäten med stark teknikprofil fick högsta betyg. Vinnova genmäler att utfallet beror på den skiftande kvaliteten i portföljerna. Men problemet ligger inte där, utan i en alltjämt dominerande, alltför rigid syn på samverkan som en del av teknikutveckling och innovation, som gör att andra samverkansformer inte kommer lika väl ut. Verkligheten på de stora breddlärosätena ser annorlunda ut. Där bedrivs verkligen samverkan på alla ledder och bredder.
För att nu bara nämna en aspekt av Stockholms universitets mångfaldiga och rika samverkan vill jag gärna lyfta fram våra museisamarbeten, som på olika sätt fått särskild aktualitet under året. Utan att göra anspråk på att vara heltäckande kan nämnas att det mångåriga forskningssamarbetet med Naturhistoriska riksmuseet nu har fått en aktiv nystart, i samband med museets 100-årsjubileum i lokalerna i Frescati. Vi har förnyat vårt likaså mångåriga samarbete med Nordiska museet genom att nylansera den Hallwylska professuren som en gästprofessur, just nu med Arktis som tema. Vi har förnyat avtalet med Statens maritima museer kring vårt Centrum för maritima studier, och haft en spännande myndighetsöverläggning med museiledningen om hur det kan utvecklas (inkluderande ett exklusivt besök ombord på Vasa). Tekniska museet planerar en ny visualiseringsarena i samarbete med KI, KTH och SU. Vi har ett aktivt samarbete med Hallwylska museet kring vårt centrum för modevetenskap. Vi har utvecklat vårt samarbete med Nobelmuseet, bland annat i ett gemensamt projekt kring en utställning om Feynmandiagram. Vi har åtskillig samverkan med konstmuseer och andra konstinstitutioner, där inte minst samarbetet med Magasin III kring Accelerator särskilt måste nämnas: Stockholms universitets nya mötesplats för konst och vetenskap som etablerats under hösten, och där vi nu gemensamt hoppas på ännu fler samarbetspartners.
Efter årsskiftet publiceras resultatet av Stockholms universitets stora samverkanskartläggning. Där görs också ett försök att beskriva hur samverkan ser ut ur vårt perspektiv. Den omfattar såväl utbildningssamverkan som forskningssamverkan och tillgängliggörande i många dimensioner. Samverkan är framsprungen ur utbildning och forskning, och därmed lika bred som hela universitetets verksamhet.