Hat, hot och trakasserier hör dessvärre numera till vardagen vid våra universitet och högskolor. Och just nu syftar jag inte på de sexuella trakasserier som under denna höst har blottlagts över hela samhället i spåren av #metoo, och senast i #akademikeruppropet i fredags – ett upprop som i sig öppnar förskräckande perspektiv gällande vad som har förnekats och förtigits under åren. Här finns sannolikt mycket att återvända till för lärosätenas del, för att komma till rätta med missförhållanden både då och nu.

Men det finns också idag externa hat, hot och trakasserier som emellanåt riktas mot våra institutioner och som i grund och botten handlar om annat – till exempel vetenskapliga problem eller val av forskningsfrågor. Där krävs klarspråk från lärosätenas sida. Vi ska aldrig behöva godta utpressning från politiska extremister som inte vill acceptera de resultat som vi som lärosäten förmedlar på vetenskaplig grund. Inte heller ska vi behöva acceptera att vetenskapligt grundade åsiktsskillnader – för sådana förekommer faktiskt – läggs till grund för förhastade slutsatser och politisk påtryckning eller utpressning. I den mån det kan föreligga olika forskningsbaserade resultat som skiljer sig åt behöver de i första hand debatteras internt inom forskarsamhället.

Det förekommer också att externa hot riktas mot våra forskare som drabbar inte bara dem utan också deras familjer. Det är givetvis helt oacceptabelt i ett demokratiskt samhälle. Det är också i förlängningen ett hot mot akademisk frihet, som är en grundbult i vårt akademiska system, vilket också särskilt framhålls i Stockholms universitets strategier. Vi kan aldrig någonsin acceptera detta slags begränsningar i yttrandefriheten, och kommer även för framtiden att med kraft stå upp till försvar för den akademiska friheten!