Igår var jag på plats på ett öde campus efter en vecka med arbete hemifrån. Dagen inleddes med rektorsföredragning via Zoom och avslutades med att vicerektor Henrik Cederquist och jag besökte våra kemister som tillverkar handsprit till vården – hittills totalt ca 10 000 liter. Vi gjorde en rundvandring – från entrén, där tomma pallar från alla dunkleveranser står stuvade, upp till själva labben, totalt fyra stycken. Där äger själva tillverkningen rum, inklusive en minutiös kvalitetskontroll, och där tappas handspriten sedan på dunkar och etiketteras. Därifrån begav vi oss ner till källarens säkerhetsklassade rum, där tre 1000-litersdunkar med etanol får förvaras, och där den tappas över på de dunkar som sedan tas upp till labben för själva produktionen.

Det hela började med ett initiativ från kemisektionen, där en kvartett med eldsjälar – sektionsdekanen Berit Olofsson och förre sektionsdekanen Lennart Bergström tillsammans med Hanna Gustavsson och Tamara Church – leder hela projektet. När de insåg hur skriande behoven var i vården och att universitetet kunde bistå blev det ett självklart steg att ta. Verksamheten drivs med hjälp av volontärer från kemiinstitutionerna, som ställer upp med stor idealism och engagemang. Det krångligaste har varit byråkratin med alla tillstånd och dispenser som måste inhämtas – men till sist har allt äntligen kommit på plats.

Jag har ju hört mycket om handspritstillverkningen och även bloggat om den tidigare – och även helt oförtjänt fått fina tack och komplimanger från både statsråd och stadsdirektör –det är helt och hållet kemisterna som förtjänar dessa tack! Men att se verksamheten på plats, och höra mer om vardagen i projektet, med allt det hårda slit som det innebär, var en helt annan sak. Jag är mycket tacksam över alla som bistått med donationer av etanol, dunkar med mera som gjort projektet möjligt, och oerhört stolt över våra kemister, som har bidragit med denna viktiga samhällsnyttiga insats i den stora kris vi nu befinner oss i.