Statsrådet Mats Perssons debattartikel i förra veckan, under rubriken ”Färre ska läsa fristående kurser”, följd av en lördagsintervju i Dagens Eko på samma tema, har orsakat viss storm både i högskolans värld och mer generellt i medierna. Inte bara rektorer och dekaner, utan också ledarskribenter och krönikörer, har vältaligt tagit till orda till de fristående kursernas försvar. Jag måste nog själv sägas höra till de ”närmast sörjande”, inte bara som rektor för ett av Sveriges största universitet tillika det som har störst andel fristående kurser, utan också med en egen karriär byggd på idel fristående kurser från Stockholms och Uppsala universitet, fritt kombinerade till en examen. Det är lätt att, som statsrådet nu gör, avfärda vad som genom åren i medierna ofta rubricerats som ”hobbykurser”. Dessa utgör dock en försvinnande minoritet av det totala utbudet av fristående kurser. Utifrån viss erfarenhet kan kanske ändå några ytterligare randanmärkningar vara på sin plats.

För det första finns en tydlig målkonflikt mellan universitetens uppdrag gällande breddad rekrytering och ambitionen att minska de fristående kurserna. För många studenter är en översiktskurs, eller en grundkurs i något omedelbart lockande ämne, inkörsporten till att senare våga sig på programstudier. För det andra finns också en målkonflikt i förhållande till det livslånga lärandet. Nu har det beslutats om en ny utredning kring omställningsstudiestödet. Men det livslånga lärandet är bredare än så, och där har fristående kurser genom åren spelat en central roll. För det tredje krävs svar från många olika discipliner i en rad av de samhälleliga utmaningar som vi idag har att tackla. Även detta förutsätter ett brett kunnande och en flexibilitet som långtifrån alltid låter sig kanaliseras inom ramen för givna program. Till exempel utformas därför just nu det masterprogram i klimat, energi och miljö som Stockholms universitet ansvarar för inom ramen för vårt Europauniversitetssamarbete CIVIS, just som ett fritt interdisciplinärt program, där den första terminen handlar om att tillägna sig elementär ”literacy” inom de vetenskapsområden där man själv saknar kompetens. I framtiden behöver vi mer, inte mindre, av detta. 

Men den allt överskuggande frågan är förstås den mer övergripande: vad är ett universitet? Och på den finns endast ett svar: det är inte enbart en skola för professionsutbildningar, hur samhällsviktiga och nyttiga dessa än må vara. Det är även, och kanske framför allt, platsen för fritt kunskapssökande och för vidgande av kunskapens gränser. Det betyder också att det måste vara en plats för prövande, inte minst för dem som befinner sig i begynnelsen av sin studiebana. Erfarenheten visar att just det fria kunskapssökandet är en framgångsväg till samhällsviktiga lösningar.