Dagens Nyheter skriver idag att nästan vem som helst kan bli lärare och att lärarutbildningens status är körd i botten.
Läser man noga framgår det dock att dessa låga krav bara gäller den urvalsgrupp som kommer in via högskoleprovet. Stockholms universitet har vid upprepade tillfällen påpekat för departementet att man vill få bort denna kvotgrupp, eftersom studenterna som antas den vägen ofta inte klarar utbildningen utan hoppar av. Man kan alltså räkna med att många av dem aldrig blir lärare.
För den andra gruppen studenter, dem som kommer in på betyg, är bilden den rakt motsatta. Där stiger söktrycket och meritpoängen, inte bara vid Stockholms universitet utan i hela riket. Söktrycket ökade t ex med 21% inför ht 2012 jämfört med året innan. Den terminen krävdes det 14.70 i meritpoäng för att komma in på förskollärarutbildningen, 17.10 för grundlärare F-3 och 14.65 för grundlärare 4-6. För ämneslärare 7-9 i svenska, svenska som andraspråk och engelska krävdes 13.80 och för gymnasiet 19.00 – att jämföra med 16.65 för att komma in på nationalekonomi. Helhetsbilden är alltså en helt annan.
Lärarutbildningen är knappast betjänt av fler larmsignaler, särskilt när de klingar delvis falskt. Däremot behövs fler studenter som antas på faktiska meriter, som klarar av sin utbildning och kan förse den svenska skolan med de skickliga lärare den så väl behöver för framtiden.
Astrid Söderbergh Widding 
Tack för lite nyansering. Men får jag fråga hur ni resonerat kring urvalsgruppen med högskoleprov? Jag kom själv in på en kompletterande utbildning för att bli lärare på det visat och även om jag har ett högskoleprov som jag långt ifrån skäms över så hade det väl ändå varit tji om ni helt skrotat den kvotgruppen?
Nej, den ska kanske inte avskaffas, men 50%, som kvoten är idag för grundlärare (förutom med inriktning mot fritidshem, där den liksom för förskollärare är 33%), och för ämneslärarutbildningarna, menar vi är en för stor kvot för breddningen – det visar om inte annat avhoppen.
Är det då inte dags att universitetet tar och ändrar det om prognosen för studieframgång är så låg ? Mig veterligen så står det i Högskoleförordningen att minst en tredjedel av platserna ska fördelas till sökande med ett provresultat, allt därutöver är ett aktivt val av lärosätet. Dessutom så är det väl ändå behörigheten som ska avgöra om en student kan anses klara av studierna, inte provresultatet/värdet i betyget.
Jag tycker att det vore synd och skam att ta bort den kvotgruppen. Det skulle innebära att vi inte fick i lärare med annan yrkesbakgrund i skolan. Och det behövs! Jag är själv en av dem som kom in via högskoleprovet 20 år efter avslutad gymnasieutbildning. Jag tog både en lärarexamen och en fil.kand i nordiska språk och arbetar numera som biträdande rektor. Jag har svårt att se att jag skulle kommit in med mina gamla gymnasiebetyg, även om jag fick komplettera en del av dem på komvux. Nej, ge lärarna lön och förutsättningar som rimmar med både lång utbildning och uppdrag, stället för att täppa till sökvägarna till högre utbildning. Jag anser att det är en sak att komma in på en utbildning och en annan att slutföra den, och där måste lärarutbildningarna ta sitt ansvar och inte släppa igenom dem som inte klarar utbildningen. Men, den sållningen har man istället lagt ut på rektorerna som ska fria eller fälla den studeranden som inte klarar av arbetet som lärare, och den särskiljningen kommer, i det nya system vi har nu, inte förrän i slutet av lärarutbildningen där den verksamhetsförlagda utbildningen ligger.
Stort tack för den artikeln. Mycket välskriven. Vi behöver fler som du som för fram fakta på bordet! Fredrik
Problemet är väl inte kvotgrppernas storlek, utan problemet är att det inte finns ett minimumkrav från högskoleprovet, dvs att man kan komma in med vilket resultat som helst. En clip-level på t.ex 1.5 skulle lösa problemet
Ja, det lät som ett vettigt och konkret svar på problemet. Åtminstone till en början. Sen är det en annan sak att hela antagningssystemet måste göras om. Att enbart utgå från tillgång och efterfrågan är en helt irrationell modell.
Och vad skulle det visa på? Provet är ett urvalsinstrument OM det är så att ett urval måste göras. De är ju behöriga och anses då ha förmågan att klara av studierna och ska normalt ges tillträde. (4 kap 1§ Högskolelagen) Hur mycket bättre är för övrigt 1,5 än 1,4 i resultatet?
Pingback: Ett annat perspektiv på lärarutbildningen | Röda Berget
Skriv detta som ett inlägg/debattartikel till DN också.
Pingback: Kan vem som helst bli lärare? | davidaxklev
Hur stor andel av studenterna som antagits genom pinsamt låga resultat vid högskoleprov, säg < 0,8, har släppts igenom utbildningarna?
Är det pinsamt lågt? Jag har för mig att medelvärdet på provet ligger någonstans i området 0,91-0,93.
Andelen med låga högskolepoäng varierar från utbildning till utbildning. För grundlärare var det hälften av de 50 som antogs på högskoleprovskvoten som hade 0,7 eller lägre poäng. I förskollärarutbildningen var andelen med låga högskolepoäng ännu större.
Astrid, jag tror att du inte uppfattade min fråga: Hur stora andelar av eleverna som antagits genom låga resultat vid högskoleprov – säg < 0,6 då – har [under senare år] passerat utbildningarna [inom någon slags rimlig tid] ?
Någon sådan uppföljning har såvitt jag vet inte gjorts. Det vore intressant!
Vad krävdes det för att bli ämneslärare i NO-ämnena, eller – där de stora larmrapporterna kommer – i matematik i grundskolans senare år?
Frågan är inte alldeles så lätt att besvara enkelt. Flera har kommit in på låga poäng i högskoleprovet men hade samtidigt rätt höga meritpoäng. Förklaringen är att antagningssystemet fungerar så att de automatiskt tar in en sökande där det är lättast att komma in. Slutsatsen blir att det visserligen kom in några i naturvetenskap och matematik på låga poäng på högskoleprovet men att de ändå inte kan ses som svaga sökande med hänsyn till de gymnasiebetyg vi vet att de hade.
För att bli lärare krävs mer än bara höga betyg. De som hoppar av lärarutbildningen brukar göra det när det är dags för praktiken. De visste nog innan att det är bra att ha goda kunskaper i sitt ämne och att ha en hel uppsjö med olika metoder för att lära ut, men under praktiken upptäcker man att ungdomar och barn kan vara riktigt elaka dels mot andra jämnåriga, dels mot lärare, och det förväntas man acceptera som lärare. Föräldrar är en annan kategori som idag alltmer börjat bete sig illa mot lärare. Föräldrar kan få lärare att gå i väggen mer än själva jobbet och mot detta finns idag inget skyddsnät annat än sjukskrivning. Utöver detta ställer kommuner i egenskap av arbetsgivare krav på lärare som kan betraktas som orimliga. Det kan handla om att skolor ska driva igenom vissa av kommunen ställda krav vilka inte ryms inom den praktiska verksamheten och verkligheten. Det kan också handla om att kommuner motarbetar de krav som skolverket ställer på skolor och lärare hamnar i kläm mellan två olika överhuvuden.
Håller helt med Christer S ovan: modellen med tillgång-efterfrågan är ju heltokig för att säkerställa en viss kvalite’. T.ex om läkarlinjen plötsligt skulle tappa i popularitet så får vi en framtida läkarkår bestående av studenter som vare sig kan räkna eller skriva. Intagningssystemet måste göras om från grunden. Dock anser jag att högskoleprovet är en bra indikator på allmän kompetens och inlärningsförmåga, i många fall bättre än att utgå från betyg. I min erfarenhet har det gång på gång visat sig att de med max poäng på högskoleprovet har betydligt bättre förutsättningar att klara en avancerad utbildning än de som kommer in med 5.0 (eller vad nuvarande högsta betyg nu heter) direkt från gymnasiet.
Och hur anser du och Christer att urval ska ske om inte med ”tillgång och efterfrågan”? Om det inte finns tillräckligt många bra sökanden till ett program så är ju alternativen att utbilda för få eller sänka kvaliteten (eller att staten tvingar folk att söka sig dit, vilket jag antar inte är vad ni förespråkar). Vore det verkligen bättre att sakna lärare, läkare etc än att få några med lite sämre betyg?
Håller dock med om högskoleprov som bra indikator på inlärningsförmåga (mer specifikt, att kunna tillgodogöra sig komplicerad information snabbt) – det är ju exakt det som det testar.
Har bloggat lite om ämnet idag jag också efter Wolodarskis artikel i skolan:
Skolan i landet Sandlådan http://kilskrift.blogspot.se/2013/03/skolan-i-landet-sandladan.html
Har det inte alltid varit så – att vem som helst kan bli lärare? När jag själv just lämnat gymnasiet och sökte extraknäck – vad gjorde jag då? Lärarvikarie förstås, hyfsat betalt tyckte jag då. Gick in i klasserna och ”undervisade”. Nämn ett enda annat yrke, som kräver högskoleutbildning, där vem som helst bara kan gå in som ersättare och få betalt? Det är horribelt och har alltid varit det.
Ja, du har nog rätt, vem som helst har kunnat bli lärare. Själv vikarierade jag redan som gymnasist i min egen klass när läraren var borta. Blev uppringd av läraren på morgonen. Sedan efter studenten arbetade jag en hel termin på min gamla gymnasieskola. Hade kunnat fortsätta längre men började utbilda mig till lärare istället. Under utbildningen arbetade jag som vikarie.
Nu, tolv år efter lärarexamen så arbetar jag som timvikarie igen då det är ett fritt sätt att arbeta som lärare. Eleverna numera frågar öppet om jag verkligen var så lat i skolan att jag inte fixade bättre betyg för att bli något annat än lärare. Jag hade i det närmsta toppbetyg! Kunde plugga i stort sett vad som helst, förutom medicin.
Eleverna idag kan inte förstå hur man medvetet kan välja att bli lärare. De utgår ifrån att läraryrket är för dem som ej har kompetens till annan utbildning! Dessvärre börjar de låga förväntningarna även synas på hur nya rektorer bemöter en. Meriterande är i första hand om man kan roa eleverna, ge höga betyg oavsett resultat och aldrig oroa föräldrar med sanningen. Att komma dragandes med ambitioner om mognad, kunskap och ett minimum av bildning framstår som enbart löjligt. Har funderat på att söka mig till Komvux eller Folkhögskola.
”Man ska inte kasta pärlor för svinen.” En insiktsfull 17-årig flicka sade detta till mig en dag när hon tyckte jag såg extra trött ut. Hon tyckte att någon annan borde göra jobbet, någon som inte hade så höga mål. Hennes klasskompisar ville ju ändå inget med sina studier. Till skolan gick man ju bara för att få studiebidraget.
Alltså: Vem som helst kan göra jobbet. Ingen förväntar sig något speciellt, varken rektor eller elever.
Jag vet inte vad för sorts skola du jobbat på men jag måste säga att jag inte känner igen ett dugg av den där attityden från min tid i gymnasiet mellan 1992-1995, varken från oss elever eller rektor. Jag gick teknisk linje som det hette då i en vanlig liten bruksort och då ansågs man som en riktig loser av klasskompisarna om man hade dåliga resultat i plugget. Minns att jag hade en matte och fysiklärare som var verkligen var petnoga med stort P med allt så några glädjebetyg var det aldrig tal om, vilket jag är glad för idag förstås.
Dock är samhället är mer segregerat idag än för 20 år sen och eftersom skolan är en spegel av samhället så tippar jag på att också attityderna till ansträngning, kunskap och motivation följer där efter beroende vilken kategori av samhället du tillhör.
Nej, kravet på lärarbehörighet för att vara lärare på heltid slopades när förra skolreformen 1994 genomfördes. Jag tycker inte det är hela världen om man har vikarie lite då och då i plugget så länge det inte sker alltför ofta. Det hade även jag under min tid i grundskolan ibland, dock ej i gymnasiet vad jag kan minnas, utan att jag tror vi elever gick miste om så värst mycket då vi fick öva och repetera det vår ordinarie lärare hade lärt ut innan. I skolans värld är det trots all inte enbart lärarens ansvar att eleven lär sig någon, utan det krävs motivation och ansträngning från eleven också, vilket skiljer läraryrket från andra yrken. Det är i alla fall bättre men en obehörig vikarie än ingen lärare alls.
Pingback: Två sidor av samma mynt | #Skolvåren
En intressant och bra nyansering av DN’s skrämselartikel. Kvoteringen är problematisk, men också nödvändig. Jag själv tillhör den inkvoterade gruppen och hade kanske inte skrivit detta i egenskap av förskollärare om den möjligheten inte funnits.
Men det slår ju fel när kvoteringen också innebär att studenter antas, som man redan från start vet att de inte kommer att slutföra utbildningen. Kanske borde det, som ”swdevperestroika” skriver ovan, finnas ett minimikrav (1,0?) på resultatet för att ens kunna använda det i en ansökan?
Jag tänker att det här problemet uppstått eftersom att allt färre söker på högskoleprovsresultatet? När en viss andel har rätt att kvoteras in och 123 personer av dessa har ett resultat på futtiga 0,1 poäng, betyder det ju att det var för få som sökte – vilket resulterade i att i stort sett alla(?) som sökte på HP-resultatet fick sina kvoterade platser. Och stämmer det förlorar ju resultatet sin urvalsfunktion och även – förlåt uttrycket – stolpskott får en chans att prova på en högre utbildning.
Superbra med nyansering vad gäller detta med lärarutbildningen. Men snälla – som universitetsrektor: ”dem” kan aldrig följas av restriktiva bestämningar i form av ”som-satser”. Det ska vara ”de”!
Gymnasielärare
Pingback: Rektorsbloggen | © En lärarutbildares vardag