Veckan har fortsatt som den började, i forskningspolitikens praktik. I torsdags deltog jag i ett seminarium om integrativa miljöer, det första av två initierade av Anders Ekström och Sverker Sörlin, som ägde rum hos Vetenskapsrådet, som nu också gett ett uppdrag till arrangörerna att närmare utforska frågan. Det var en lång dag av spännande och intensiva paneldiskussioner. Power points var i princip bannlysta, i syfte att få till mer av samtal och riktig dialog – och det lyckades verkligen!

Integrativa perspektiv, vare sig det gäller tvärvetenskapliga närmanden till forskningsmässiga och samhälleliga utmaningar, integrationen mellan forskning och högre utbildning eller integrationen av ett samverkansperspektiv i bred bemärkelse inom forskning och högre utbildning, som alla var inkluderade i dagens diskussioner, har uppenbarligen kommit för att stanna. Det finns både förutsättningar och vilja för att den gynnsamma utveckling som redan är påbörjad härvidlag ska kunna fortsätta utvecklas. Samtidigt betonade flera deltagare att denna utveckling närmast förutsätter en solid bas vid lärosätena, som tillhandahåller och utvecklar den kunskap som den traditionellt disciplinära strukturen sedan länge erbjudit. Givet denna samsyn är frågan snarare var hindren ligger för förnyelse.

Om man får tro seminariets deltagare är det framför allt i finansieringssystemet för våra utbildningar. Där stoppas varje insats till integration utbildningar emellan effektivt utifrån ett stelbent regelsystem. Samtidigt var enigheten stor om att forskning och utbildning måste gå hand i hand. Att också samverkansperspektivet har utvecklats stod klart: det har gått från en snäv impact-definition till en betydligt bredare syn på forskningens relevans. En ny term efterlystes som bättre kan beskriva samverkan i denna bredare bemärkelse.

På fredagen höll SUHF sitt årliga dialogseminarium mellan lärosäten och forskningsfinansiärer, med brett deltagande. Jag tog denna dag över stafettpinnen från Umeås rektor Lena Gustafsson, som under tre år varit SUHF:s talesperson för full kostnadstäckning. Men det ligger helt i linje med Lenas systematiska och förtjänstfulla insatser att frågan, och därmed rubriceringen, nu har vidgats: jag blir istället SUHF:s kontaktperson gentemot forskningsfinansiärerna.

Dagens seminarium gjorde det extremt tydligt att alla förutsättningar idag finns för en dialog, och att det finns en stark önskan från bägge parter att den både ska utvecklas och vidgas. Det blev också klart att frågorna idag behöver ställas bredare: när vi talar om våra gemensamma utmaningar menar vi både de övergripande samhälleliga utmaningar som måste adresseras på regeringsnivå samtidigt som de givetvis implicerar hela kunskapssamhället, och de smärre, men ofta inte mindre problematiska, utmaningar som det innebär att samverka på allvar mellan forskningens utförare och dess finansiärer.

Enigheten var stor om att detta är frågor vi gemensamt behöver återvända till, gång på gång. Och det stod lika klart att det idag är lika viktigt att våga ta sig an samhällsutmaningar inom forskning som inom utbildning, och att koppla dem bägge till den helt oundgängliga grundforskningsbas som den statligt finansierade forskningen måste ha som sitt grundläggande uppdrag att främja.