Debatten om studieavgifter och tredjelandsstudenter har varit intensiv hela denna vecka, med utgångspunkt i att Sveriges radio i ett antal inslag grävt i frågan om avgiftssättningens principer och ifrågasatt dess rimlighet. Stockholms universitet, som figurerade som exempel, sticker inte ut bland svenska lärosäten; de stora universitetens avgifter ligger i princip alla på samma nivå.

Själv instämmer jag samtidigt till fullo i att hela systemet är orimligt. Men orsaken till avgifternas storlek är knappast att universitet och högskolor försöker roffa åt sig pengar från betalande tredjelandsstudenter eller via biståndsbudgeten. Det råder en fullkostnadstäckningsprincip vid våra lärosäten, och det betyder att varje verksamhet måste bära sina egna kostnader. Vill vi ha tredjelandsstudenter måste studieavgifterna således täcka kostnaderna för såväl administration som marknadsföring. Det sistnämnda låter fult och kommersiellt – men när ett populärt avgiftsfritt system hastigt och lustigt ersätts med studieavgifter krävs någon form av internationell marknadsföring för att inte tappa alla studenter. Det egentliga problemet är att avgiftssystemet ursprungligen, 2011, infördes helt utan konsekvensanalys och utan att något stipendieprogram inrättades som kunde kompensera för det oundvikliga studentbortfallet.

Nu blir det en utredning, kanske med ett mer enhetligt nationellt regelverk till följd. Det är naturligtvis bra, och det skulle ha gjorts från början. Men grundproblemet ligger ändå inte där, och om direktivet bara blir att se över avgiftssättningen riskerar utredningen att missa poängen. Sveriges förenade studentkårer har, ända sedan studieavgifterna genomfördes, kraftfullt och konsekvent vidhållit sin linje att all undervisning och alla obligatoriska moment i svenska universitets- och högskoleutbildningar ska vara avgiftsfria för samtliga studenter, oavsett nationalitet, vilket Stockholms universitet vid flera tillfällen har instämt i. Det är en grundprincip som borde vara en hjärtefråga inte minst för socialdemokratin.

Om regeringen idag ändå av någon anledning skulle finna det omöjligt att backa från den förra regeringens avgiftsreform är ett tillräckligt omfattande stipendieprogram det enda förnuftiga alternativet. Att å ena sidan brännmärka lärosätenas avgiftssättning, som förvisso kan kritiseras men som tillkom i en situation där alla utomeuropeiska studenter riskerade att försvinna, och att å andra sidan hävda behovet av kraftfullt ökade insatser för att få lärosätena att öka sin internationalisering på utbildningssidan – där vi redan låg långt framme före reformen – är att skapa ett moment 22 för lärosätena. Ekvationen går helt enkelt inte ihop, och det har vi inte råd med. Inte bara våra lärosäten, utan Sverige som nation, behöver fler kvalificerade internationella studenter.