Under mina fem år som rektor har jag haft privilegiet att få glädjas åt och ha god kontakt med hela fem företrädare i ämbetet, som alla genom åren solidariskt förblivit engagerade i universitetets utveckling.

När vi nu nåtts av sorgebudet om Staffan Helmfrids bortgång den 15 december, två dagar efter hans 90-årsdag, går tankarna allra främst till hans familj. Men han har också genom åren verkat i en lång rad sammanhang där hans frånfälle nu väcker stor saknad.

Staffan Helmfrid var professor i kulturgeografi och rektor 1978-88, en viktig period i universitetets historia. Om hans forskargärning kan andra säga mer i sak, men hans produktivitet och prisbelönta gärning talar för sig själv. Själv hade jag glädjen att möta honom regelbundet såväl i Vitterhetsakademien, där han var sekreterare 1993-98, som i Sällskapet de 17, där han senast i våras vid 130-årsjubileet höll ett sedvanligt briljant anförande. Hans Tson Söderström, en av kollegorna i sällskapet, nämner vid sidan av rektorskapet särskilt Staffans tidigare insatser som ordförande i IIES och som den förste ordföranden för det vetenskapliga rådet i SNS. ”I bägge fallen ledde han verksamheten med kraft och oväld, men också med stor humor och känsla för mänskliga värden.”

Jag kommer aldrig att glömma det lysande tal Staffan höll vid sin promotion till jubeldoktor 2012, där han bland annat beskrev ett avgörande vägval i livet: hur han lämnat ”Mammons tempel på Sveavägen” till förmån för ”det friaste av alla fria universitet”. Sådan var Staffan: frispråkig, skarp och spirituell; inte bara en företrädare utan en föregångare och förebild. Det är med stor tacksamhet som Stockholms universitet hedrar hans minne.