Häromdagen blev det offentligt att Bibsam-konsortiet vid Kungliga biblioteket sagt upp avtalet med ett av världens största forskningsförlag, Elsevier. Reaktionerna har inte låtit vänta på sig – och de är högst varierade, från ”En mindre katastrof” till ”Äntligen!”.

Bibsam, där Stockholms universitets överbibliotekarie Wilhelm Widmark är vice ordförande och jag ordförande, har uppdraget att teckna licensavtal för elektroniska tidskrifter och databaser på vägnar av svenska lärosäten, myndigheter och statliga forskningsinstitut.

Men varför ett sådant huvudlöst tilltag, frågar sig vän av ordning? Det riskerar ju att med omedelbar verkan från avtalets upphörande den första juli strypa bibliotekens tillgång till många av världens främsta vetenskapliga tidskrifter. Artiklar publicerade fram till detta datum förblir emellertid tillgängliga, och forskare kan fortsätta att såväl publicera sig som redigera och granska artiklar i Elseviers tidskrifter.

Svaret är enkelt: förhandlingarna med Elsevier har strandat därför att den affärsmodell som de, i likhet med många andra av de stora förlagen, tillämpar och där lärosätena får betala tredubbelt, är helt orimlig.

Först erbjuder våra forskare sina artiklar till förlagen utan ersättning. Sedan står de till tjänst, också utan ersättning, med kollegial granskning av artiklar åt förlagen, liksom med redaktörskap. Detta senare är själva grundbulten för förlagens kvalitetsstämpel, som de gärna berömmer sig av. Men denna kvalitetsgaranti skulle inte existera utan forskarnas renommé och deras gratisarbete. Vinsten för forskarnas del är förstås att det är meriterande att publicera sig i tidskrifter där andra forskare publicerar framstående forskningsresultat. Sedan tar förlagen dyrt betalt av lärosätena för licenser, så att samma forskare och studenter ska få läsa artiklarna. Denna i sig orimliga modell har länge varit bestående.

En ytterligare faktor har dock tillkommit i och med att Sverige, och hela EU, fattat beslut om att gå över till ett system för öppen tillgång till vetenskapliga publikationer. Ett sådant system innebär att författaren istället betalar en publiceringsavgift, som regel finansierad genom forskningsbidrag, varefter artikeln blir fritt tillgänglig för alla att läsa. Detta är i grund och botten en god demokratisk tanke, som har stöd i forskarsamhället. Tanken är att det ska bli just en övergång till denna nya kostnadsmodell, vilket gör licensavgifterna överflödiga. Istället har förlagen dock valt att behålla licensavgifterna och öka dem i samma takt som tidigare, och därutöver ta ut författaravgifter (ofta med tilläggsavgifter för att forskaren alls ska få skicka in sin artikel för granskning och därtill i förekommande fall extra språkgranskningsavgifter). Genom denna kommersiella modell används offentliga forskningsmedel till att göda de kommersiella förlagen, där 30-40% vinst inte är ovanlig. Problemet blir ännu större för att det hos lärosätena ofta inte finns någon överblick över den totala kostnadsbilden: förlagen vill inte redovisa sina intäkter för författaravgifter, som ofta betalas från den enskilda forskarens bidrag, medan licenserna betalas centralt. Vi har dock från SU:s sida tagit initiativ till att bokföra dessa kostnader inom lärosätena. Den årliga totalkostnaden för Bibsamkonsortiet för 2017 var € 12 925 065 för tidskrifter och för databaser (ett avtal som är förnyat till 2020) € 1 080 137. Dessutom betalades under 2017 ca € 1, 3 miljoner i författaravgifter.

Nu har forskarsamhället, nationellt och internationellt, till sist börjat vakna och inse att situationen är ohållbar. SUHF:s förbundsförsamling gav sitt stöd till beslutet att säga upp avtalet. I Tyskland har man redan tidigare sagt upp avtalet, men fortsätter förhandlingarna. Flera andra länder – närmast Nederländerna och Norge – står på tur att förnya sina avtal och även där pågår samma diskussioner. Idag träffar Bibsamkonsortiets förhandlingsgrupp Elsevier på nytt. Vart det leder vet vi inte – men vi vet att det krävs en förändring, till en långsiktigt hållbar vetenskaplig publiceringsmodell.