Under veckan som gått har Stockholms universitet lämnat sina remissvar på två statliga utredningar som förtjänar en särskild kommentar. Dels gäller det Tillitsdelegationens betänkande om en gemensam utbildning för samtliga statsanställda, som enligt förslaget ska utformas av Statskontoret men genomföras av ett utvalt lärosäte (SOU 2020:40). Dels också förslaget om krav på kunskaper i svenska och samhällskunskap för svenskt medborgarskap, som även det föreslås genomföras av universitet och högskolor (SOU 2021:2). I båda dessa fall kan det konstateras att utredningarnas förslag står starkt i strid med det grundläggande uppdraget till universitet och högskolor. 

I det förra fallet ska 260 000 statsanställda utbildas under fyra år – ett helt orealistiskt och oförankrat förslag, enligt såväl SU som SUHF. Tvärtemot Tillitsdelegationens namn och uppdrag vittnar förslaget om en fundamental brist på tillit såväl till förvaltningsmyndigheter som domstolar gällande förmågan att själva tillhandahålla relevanta utbildningar för sin personal. Därtill innebär det en högst ovälkommen byråkratisering som knappast kan anses stå i överensstämmelse med statsförvaltningens krav på effektivitet och god hushållning. Att ett universitet ska tillhandahålla en utbildning vars innehåll föreskrivs av en annan myndighet strider framför allt också mot det grundläggande kravet för universitet och högskolor, att beslut om utbildningars innehåll, upplägg och kvalitet måste fattas av personer med vetenskaplig kompetens. 

I det senare fallet är det minst lika illa ställt – värst av allt är att själva frågan ju här ligger inom justitiedepartementets sakområde men nu hux flux för sitt genomförande har hamnat under utbildningsdepartementets egid. Här, lika litet som i det förra fallet, säkerställs att besluten om innehåll, upplägg och kvalitet fattas av vetenskapligt kompetenta personer, och till yttermera visso har – till skillnad från andra behörighetsgivande prov, som högskoleprovet eller TISUS-testet – frågan inte ens med universitetens och högskolornas uppdrag att göra.

Sammantaget ger detta två högst problematiska signaler, som vittnar om att universitet och högskolor idag riskerar att utnyttjas som en allmän facilitet för allehanda samhälleliga behov – vilket står i stark motsättning till värnandet av akademisk frihet och autonomi för lärosätena.