Jag befinner mig i Paris som ledamot i granskningspanelen för den franska satsningen ExcellencES (Excellens i alla dess former), som nu haft sin tredje och sista ansökningsomgång. Det är lärosäten som får söka, och i panelen sitter ett stort antal rektorer, några tidigare rektorer och andra personer med betydande ledningserfarenhet. Som tidigare granskare för den finska lärosätesprofileringen, och även tidigare engagerad från SUHF:s sida i att ge synpunkter på den tilltänkta svenska reformen med profilområden, kan jag konstatera att den franska excellenssatsningen har betydligt mer gemensamt med den finska profileringen än med de svenska profilområdena. Här sker på samma sätt en övergripande granskning av ansökningarna, utförd av en grupp personer på lärosätesledningsnivå, som med sina skilda fackområden är kvalificerad att göra en bedömning av ansökans kvalitet och dess genomförbarhet. Senare genomförs ex post en utvärdering; har projektet gett rimliga resultat? Här genomförs också intervjuer, precis som i det finska systemet. 

Men det som skiljer den franska modellen från både det finska profileringsarbetet och det tänkta svenska är att fokus där ligger på forskning. I Sverige, med våra två strikt åtskilda penningpåsar för forskning respektive utbildning, är det enda möjligheten. I Frankrike, där de regionala skillnaderna är betydligt större – även om de ökar även i Sverige – är det spännande att se hur till exempel angelägna satsningar på högre utbildning i socioekonomiskt utsatta områden går hand i hand med initiativ för att utveckla stark forskning inom något nyckelområde. Det är inte utan att jag med viss avund betraktat de många spännande och välgenomarbetade ansökningar inom ExcellencES som på detta sätt kombinerar utbildning och forskning, och på så sätt verkligen på allvar har möjlighet att förändra, utveckla eller till och med nyskapa en hel akademisk miljö. Högre utbildning och forskning hör samman. Det är hög tid att även Sverige inför ett samlat anslag.