Idag har regeringen fattat beslut om nya styrelser för landets universitet och högskolor, efter en process där två nomineringspersoner per lärosäte, en utsedd direkt av regeringen och den andra på förslag från lärosätet, tagit fram kandidater efter avstämning med regeringskansliet. Det vore inget märkvärdigt med det om inte rektorer och nomineringspersoner i tisdags hade kontaktats med förhandsbeskedet (en knapp vecka innan de nya ledamöternas tillträde) att den treåriga mandatperioden har kortats till 17 månader. Orsaken? Svaret står att finna i en artikel i SvD den 16 april, där statsrådet Mats Persson för fram att det säkerhetspolitiska läget kräver andra typer av kompetens än hittills, och meddelar att ett arbete att se över kriterierna har inletts på utbildningsdepartementet. 

Det brådstörtade beslut som nu fattats är dock respektlöst mot alla det berör – mot nomineringspersonerna som slutfört sitt uppdrag med omsorg, mot styrelseordförande och ledamöter vilkas uppdrag med ens halveras, mot rektorer och lärosäten som berövas stabilitet och långsiktighet i styrelsearbetet. Det innebär också ett underkännande av rådande system, som vid sitt införande var noggrant övervägt och överlag fungerat väl för att säkra den känsliga balansen mellan universitetens och högskolornas formella roll som förvaltningsmyndigheter och det akademiska uppdraget, som kräver autonomi och akademisk frihet. 

Det vi vet är att regeringen önskar att en ny process ska träda i kraft så snart som möjligt. Vi vet dock inget om hur denna process ska se ut, mer än det tycks finnas en vilja till en mer direkt påverkan från politikens håll, snarare än att som hittills ta ställning till ett färdigberett förslag. Det är ett anmärkningsvärt och oroande ingrepp i lärosätenas autonomi.